denkonstigastemamman

För första gången på flera månader fick jag äntligen till det, jag fick åka och träna.. Wohooo.
Tänk om man bara kunde få in det på rutin med.
Nu ska jag ju bara klargöra en sak.. Jag älskar mig själv och varenda jävla centimeter av min kropp, tro det eller ej, jag känner inget behov av att vara smal och jag blir totalt galen av folks kommentarer om att alla killar kollar på de smala tjejerna och allt annat sånt jävla skit.. MEN... jag vill må bra, jag vill orka springa runt med mina barn, dra dom uppför en pulkabacke 300 ggr på en dag. Jag vill slippa ha ont i kroppen av min egen vikt.

Nej vet ni vad... nu låter det så försvarsmässigt här..

Meningen med min blogg är inte att jag ska förklara mitt liv och alla beslut som jag tar... jag skulle bara bitcha mig igenom allt...

så nu kommer ett litet samtal mellan mig och en vän/arbetskamrat som ska fixa in mig på ett litet specialjobb..
B- Men va fan ska du men o jobba där då, de är snabba pengar o man har skitskoj.
E- Ja jo det skulle jag nog kunna tänka mig att göra, men va fan alla ni som jobbar är ju yberlånga o smala o skitsnygga, va fan ska ni med mig till, behöver ni verkligen en tjock liten blondin?
B- Ja Ewa, vi behöver en tjock liten blondin med ATTITYD och en jävla bra push-up BH...


Ja och det är så det är och alltid kommer att förbli, den tjocka lilla blondinen ska trycka på sig en upp o hoppa BH och fortsätta vara det lilla ilskna yrvädret jag är (bara lite mer tränad än innan)

Ja tänk om man skulle orka göra allt som man ska o måste?
Inskriven på arbetsförmedlingen som deltidsarbetslös men har mer att göra än någonsin.
Inte nog med att man ska jobba så ska man göra allt lika bra som man gjorde innan.
städa
laga mat
diska
tvätta
damma
varje dag är det densamma (trallar fint o tänker på mössen)
Dagen blir full och ändå räcker inte tiden till.
07.00 upp med barnen
blöjor, frukost ,påklädning, titta tv och klä på overaller samtidigt
08.30 ska vi vara på dagis (vi kommer däremot alltid 08.45 för barnen envisas med att titta färdigt på Manny)
09.00 hemma igen, plocka undan disk o tvätt, plocka 300 miljoner små legobitar från golvet.
10.00 snabbdusch efter allt städ, klä sig fixa o dona
11.00 dags att åka o handla innan man ska bege sig till jobbet eftersom jag inte hinner efter.
12.00-22.15 resa till jobbet, jobba o resa hem från jobbet (det suger att jobba ute på landet)
22.15 telefonsamtal från mannen att vi måste handla lite till iallafall eftersom det TYDLIGEN fattas saker iallafall trots handlande innan resa till jobb... statoil bllir rika på mig och jag blir fattig.
22.40 äntligen hemma, allt ser ut som kaos, dags att ta tag i disk o städ och allt plocka igen, slänga i sig lite "nattmat"
00.00 sätter sig med en kopp the o försöker varva ner, fastnar framför tv'n och somnar i soffan
02.00 lägger sig i sängen o läääängtar efter hela 5 timmars sömn innan allt drar igång igen, ledig dagen efter och räknar med mysdag.... härligt

05.30 ringer telefonen... HEEEEJ förlåt att vi ringer o väcker dig men vi undrar om du kan jobba idag och börja 06.30??? Ja det är klart jag kan, kommer om en stund...

God morgon god morgon.

Arbetsförmedlingens kommentar: Ja ett heltidsarbete är ju alltid att föredra! Jo jag tackar ja..

Ibland tänker jag ganska ofta på varför vi människor gör som vi gör, vi håller på, vi stånkar på, vi svettas och gråter, klagar och jämför.
För vem?
För att visa oss lite bättre än andra, för att söka bekräftelse på att vi betyder något.
Varför denna jakt på att vara bättre än andra, visa oss duktigare än "dom"?
Tydligen duger det inte att bara vara oss själva längre.
Man ska jobba heltid, ta hand om barnen, städa huset, jobba mera, åka på fler semestrar, köpa nya saker.....
och allt med ett leende.

Men vad händer när fasaden falnar, när allt visar sitt riktiga ansikte, när barnen inte längre kan leka för ytan måste vara perfekt?
Klarar man av att hålla ihop allt då? med ett leende?

Vem har sagt att "duktiga lotta" är bättre än någon annan, bara för att hon så vackert visar upp ett prydligt yttre?
Tror vi verkligen på att allt är perfekt, jobbet, barnen, huset, ekonomin?

Vad vet jag... jag går på taskig mammapenning som tar slut nu om någon månad eller två, måste hitta ett jobb så inte kronolle kommer o sliter trosorna av mig, har ett väldigt mediokert hem med billiga plastleksaker över hela golven, kladdiga fingeravtryck på alla fönsterrutor som jag aldrig orkar torka bort, har aldrig åkt utomland på någon veckas charter & hälften av sakerna jag äger är köpta på kredit....

Efter att för 3'e natten på rad fått vara vaken nästan konstant dygnet runt för att min 2½ åring har fått för sig att vägra sova, börjar man känna något som närmast kunde liknas som ett hat mot föräldraskapet. Självklart älskar jag mina barn över allt (för det måste man poängtera ofta nog så inte alla blir stumma av chock) men en kropp och speciellt inte min kropp fungerar NISCHT utan sömn.

Ännu bättre hade det varit om man hade haft en förståelse för varför det rara lille gossebarnet inte ville sova.
Har han ont, mardrömmar, varm, kall.. På alla dessa frågor får man samma svar, ett galet hysteriskt VILL INTE med påföljande gråt.
Nej mamma har förstått att du inte vill, men vad vill du inte hjärtat? VILL INTE
Har du ont? VILL INTE & kastar sig i sängen
Har du mardrömmar? VILL INTE o ramlar ur sängen
Är du varm & plockar upp barnet från golvet. VILL INTE & ramlar ner igen
Men kan du berätta vad det är! VILL INTE.....

And on and on it goes.

Vi hjälps åt, turas om, tappar humöret, kastar en kudde på golvet, byts av, skriker av frustration, vaggar till sömns, försöker sova i skift, ingen får sova, bara Mogga, tack Mogga för att du är underbar och sover.

När klockan väl passerat 4 på morgonen känner man sig hopplös, kläderna åker på och ner för trappan vi gå.
Gå på toa, byta blöja, skaka flaska, känna frustrationen i ryggraden.

Datorn var på, jag satte mig här, Wille fick sin flaska med orden att kryp upp i soffan o mys lite.
Barnen lägger sig raklång mitt på golvet och SOMNAR, från den lilla 300ml flaskan i den lilla handen som ligger mitt på min svarta långhåriga matta rinner det massa välling som aldrig kommer gå bort.

hear ji hear ji, mamman har bakat kanelbullar.. för första gången i sitt liv och det gick BRA, nu för tiden finns det goda stora saftiga bullar i min frys.. kom i fika kom o fika..
Willewallewoo fick självklart vara med o Gollum fick krypa på golvet o smutsa ner sig bland allt mjöl och kanel som råkat hamna där, kan jag tillägga att Gollum var lycklig.

Trött mamma Ewa som bara säger hej, just nu har jag ingen ork att skriva så mycket eftersom jag leker helyllemorsa på heltid..
jag städar
jag tvättar
jag lagar mat
jag bakar
jag diskar

huan ja, är ju ett heltidsjobb att bara göra det man gjorde på en kissekvart förr i tiden.

nä nu ska det svullas kanelbullar o drickas hemmagjord rabarbersaft som får smakkörtlarna att dansa maccarena.

Ibland sitter jag allf för länge o bara tittar på allt som måste göras.
Hur man ska hinna med alla måsten på dygnets 24 timmar är ett mysterium för mig, just nu för tillfället kan jag bara konstatera att jag hinner INGENING trots att jag inte gör någonting på dagarna.
Hemmet förfaller, disken växer, tvätten förblir smutsig.
Skulle kunna ursäkta det med att jag är ute och leker med mina barn och gör massa andra roliga saker eller lever efter min egna regel att "så länge solen skiner städar jag inte" men inte ens det fungerar att skylla på, regnet vräker ner och jag har verkligen inget bättre för mig att göra, ändå ser det ut som det gör.
Lat?
Bekväm?
Trött?

Skulle nog säga att summan av kardemunnan är en sammanslagning av allt..
Hur ska man hinna med att vara en perfekt mamma, perfekt arbetande kvinna, perfekt flickvän, perfekt kokerska, perfekt städerska, perfekt älskarinna, perfekt vän, perfekt dotter osv osv (fattar ni hur jobbigt det va att skriva perfekt innan alla andra ord)

Finns bara 2 val i livet just nu, lära sig leva med skiten eller ta tag i det en gång för alla. Hmmm hur många gånger har jag inte sagt det till mig själv gällande det mesta (vikten, rökningen, jobbet, hemmet)
Jag får nog inse att illusionen med allt det perfekta kommer att förbli just en illusion.
Får sälja min dammsugare på blocket pga rädsla för dammråttorna, de är ilskna och bits.
Piska mannen till att bli pedant så slipper jag.

Får väl hoppas mina vänner och familj tar mig för den jag är och inte för det jag har, för det är inte mycket.

Inget välstädat hem
Inte massa pengar
Inga väldresserade barn som inte skriker och bråkar
Inte fin bil som man kan cruisa omkring i
Inget socialt uppförande

Men det är jag, i all min prakt och ståtlighet, och jag tror, innerst inne, kanske finns det någon som gillar mig för just den jag är, kanske är det till och med ganska många.

För andra dagen i rad har jag varit och shoppat lite nya kläder till mig själv, hör och häpna alla pretton, jag köpte INGET till mina barn..
Jag har hittat tillbaka till mig själv och min kärlek till min kropp.
Jah har fortfarande massa vikt kvar
Jag har fortfarande celluliter på baken
Jag har fortfarande hängmage kvar efter barnen
Jag har fortfarande bröst som inte sett himlen på flera år eftersom de alltid tittar ner..

Men det är jag, den enda, den vackra.

Om alla människor bara kunde inse att de är vackra precis som de är, med och utan alla sina fel och brister för det är just alla de fel och brister som gör oss till de underbara människor vi är.

Nu har jag brutit mot alla mina egna regler jag haft ang kläder.
Aldrig leggins
Aldrig bredrandigt
Aldrig rött nagellack
Aldrig pilotbrillor

men herrejävlar vad snygg jag är,jantelag my ass...
Hur kommer det sig att det nästan är tabu som "tjockis" att tycka att man är snygg?
När ska det bli accepterat att även stora människor utanför Stockholms väggar ska få vara sig själva och klä sig snyggt utan att man ska få kommentarer från omgivningen, slippa bli hånad, slippa bli skrattad åt.

Nej vet ni va.. jag tänker ta mina leggins o dra dom över min vellulitiga vackra rumpa, ta min bredrandiga tröja och få illusionen av min hängande mage att bli ännu mer hängande ut på stan med mina sketsnygga pilotbrillor och herrejävlar den som säger något om det, då ska jag ta mina rödlackade naglar och klösa ögonen ur dom.

Lapa glass och njut av solen och den underbara sommaren som förhoppningsvis snart är på väg, vilket storlek du än har, var stolt, var stark, var vacker..

I början av Maj 2007 fick jag och Daniel reda på att vi skulle få barn tillsammans efter att knappt ha varit tillsammans i 8 månader. Hur det än kan verka var det på ett sätt planerat, kanske något tidigare bara.
Hur som helst så gjorde vi samma som alla andra blivande föräldrar, vi pratade och planerade, skrattade och grät om vartannat, hur skulle våra liv bli, vad skulle vi göra, hur skulle vi göra.

Vi kunde konstatera ganska omgående att vi skulle bli bra lugna pedagogiska föräldrar, allt prat om skrik och trots och barn som kastar sig i matbutiken var inte för oss.
Stod vi bara enade och var konsekventa skulle allt bli bra.

så fel vi hade (sägs med en gnutta självironi)

Nu 3 år senare står jag och lugnt försöker förklara för min hysteriska 2½ åring att man kan inte springa utan skor i sanden när det finns glaskärvor där.
Försöket misslyckas

Jag försöker pedagogiskt förklara genom att visa en kärva att får man den i foten får man jätteont och då kan man inte springa på flera dagar.
Försöket misslyckas

Där stod jag nu och argumenterade med en obstinat 2 åring som inte vet sitt bästa, vi gapar och skriker och ingen av oss lyssnar till den andra, vi vill båda bara ha rätt, att den andra ska vika, vi vill ha seger..

På ett eller annat sätt så är det ju ändå jag som är den kloka, den vuxna som ska vara just vuxen, lite bättre lite starkare.
Och starkare är precis vad jag är, iallafall fysiskt, så vår maktkamp slutar med att jag och Daniel står enade mot William och lyfter in honom och stänger dörren.

Enade och konsekventa så slipper vi massa trots och bråk. YEHHHA RIGHT MY ASS..

Kan man tänka sig, nu är man här, sitter framför en dator o bloggar! Hur fan gick det här till?
Jo det ska jag berätta för er.
Jag mrs Ewa Thim har kommit på att jag kan bitchwaiiiina på hela världen genom min lilla blogg..

Så vad ska jag skriva om här då?

*föräldraliv
*mig själv så klart
*allt dumt som händer o sker
*allt dumt som händer o sker alla andra
*hur dumma alla är mot mig under pms