denkonstigastemamman

Ibland tänker jag ganska ofta på varför vi människor gör som vi gör, vi håller på, vi stånkar på, vi svettas och gråter, klagar och jämför.
För vem?
För att visa oss lite bättre än andra, för att söka bekräftelse på att vi betyder något.
Varför denna jakt på att vara bättre än andra, visa oss duktigare än "dom"?
Tydligen duger det inte att bara vara oss själva längre.
Man ska jobba heltid, ta hand om barnen, städa huset, jobba mera, åka på fler semestrar, köpa nya saker.....
och allt med ett leende.

Men vad händer när fasaden falnar, när allt visar sitt riktiga ansikte, när barnen inte längre kan leka för ytan måste vara perfekt?
Klarar man av att hålla ihop allt då? med ett leende?

Vem har sagt att "duktiga lotta" är bättre än någon annan, bara för att hon så vackert visar upp ett prydligt yttre?
Tror vi verkligen på att allt är perfekt, jobbet, barnen, huset, ekonomin?

Vad vet jag... jag går på taskig mammapenning som tar slut nu om någon månad eller två, måste hitta ett jobb så inte kronolle kommer o sliter trosorna av mig, har ett väldigt mediokert hem med billiga plastleksaker över hela golven, kladdiga fingeravtryck på alla fönsterrutor som jag aldrig orkar torka bort, har aldrig åkt utomland på någon veckas charter & hälften av sakerna jag äger är köpta på kredit....