denkonstigastemamman

Efter att för 3'e natten på rad fått vara vaken nästan konstant dygnet runt för att min 2½ åring har fått för sig att vägra sova, börjar man känna något som närmast kunde liknas som ett hat mot föräldraskapet. Självklart älskar jag mina barn över allt (för det måste man poängtera ofta nog så inte alla blir stumma av chock) men en kropp och speciellt inte min kropp fungerar NISCHT utan sömn.

Ännu bättre hade det varit om man hade haft en förståelse för varför det rara lille gossebarnet inte ville sova.
Har han ont, mardrömmar, varm, kall.. På alla dessa frågor får man samma svar, ett galet hysteriskt VILL INTE med påföljande gråt.
Nej mamma har förstått att du inte vill, men vad vill du inte hjärtat? VILL INTE
Har du ont? VILL INTE & kastar sig i sängen
Har du mardrömmar? VILL INTE o ramlar ur sängen
Är du varm & plockar upp barnet från golvet. VILL INTE & ramlar ner igen
Men kan du berätta vad det är! VILL INTE.....

And on and on it goes.

Vi hjälps åt, turas om, tappar humöret, kastar en kudde på golvet, byts av, skriker av frustration, vaggar till sömns, försöker sova i skift, ingen får sova, bara Mogga, tack Mogga för att du är underbar och sover.

När klockan väl passerat 4 på morgonen känner man sig hopplös, kläderna åker på och ner för trappan vi gå.
Gå på toa, byta blöja, skaka flaska, känna frustrationen i ryggraden.

Datorn var på, jag satte mig här, Wille fick sin flaska med orden att kryp upp i soffan o mys lite.
Barnen lägger sig raklång mitt på golvet och SOMNAR, från den lilla 300ml flaskan i den lilla handen som ligger mitt på min svarta långhåriga matta rinner det massa välling som aldrig kommer gå bort.