denkonstigastemamman

I början av Maj 2007 fick jag och Daniel reda på att vi skulle få barn tillsammans efter att knappt ha varit tillsammans i 8 månader. Hur det än kan verka var det på ett sätt planerat, kanske något tidigare bara.
Hur som helst så gjorde vi samma som alla andra blivande föräldrar, vi pratade och planerade, skrattade och grät om vartannat, hur skulle våra liv bli, vad skulle vi göra, hur skulle vi göra.

Vi kunde konstatera ganska omgående att vi skulle bli bra lugna pedagogiska föräldrar, allt prat om skrik och trots och barn som kastar sig i matbutiken var inte för oss.
Stod vi bara enade och var konsekventa skulle allt bli bra.

så fel vi hade (sägs med en gnutta självironi)

Nu 3 år senare står jag och lugnt försöker förklara för min hysteriska 2½ åring att man kan inte springa utan skor i sanden när det finns glaskärvor där.
Försöket misslyckas

Jag försöker pedagogiskt förklara genom att visa en kärva att får man den i foten får man jätteont och då kan man inte springa på flera dagar.
Försöket misslyckas

Där stod jag nu och argumenterade med en obstinat 2 åring som inte vet sitt bästa, vi gapar och skriker och ingen av oss lyssnar till den andra, vi vill båda bara ha rätt, att den andra ska vika, vi vill ha seger..

På ett eller annat sätt så är det ju ändå jag som är den kloka, den vuxna som ska vara just vuxen, lite bättre lite starkare.
Och starkare är precis vad jag är, iallafall fysiskt, så vår maktkamp slutar med att jag och Daniel står enade mot William och lyfter in honom och stänger dörren.

Enade och konsekventa så slipper vi massa trots och bråk. YEHHHA RIGHT MY ASS..